Svårare än så är det inte och för de flesta av oss sker detta helt automatiskt. Ofta snurrar livet på i 110 och man bara glider med - så även jag.

Men de senaste dagarna har jag äntligen börjat stanna upp. Ja bara för en liten liten stund. Det räcker för mig att ta några djupa andetag. Känna höstsolen i ansiktet och höra fåglarna som ännu finns kvar här i norr. Jag uppskattar att jag får uppleva och känna just detta, små saker som folk lätt tar för givet.

I kväll har jag gått en lång sväng med vovven. Brukar heja till någon bekant i någon mötande bil men idag stannade jag till och pratade med en gammal man. En man jag aldrig sett förut. Han såg glad ut och började fråga lite om min hund. Fick tala extra tydligt och riktat mot honom då han hade hörselapparat. Kom då att tänka på min fina farfar. Så fick man tala med honom när han blev äldre och fick sin hörapparat. Den apparat han blev så förbaskad på när den bara tjöt av rundgång. Ler åt minnet av världens bästa farfar :)

Solen sänker sig i skyn och når nu rätt in till mig i köket. Barnen ligger i sina sängar och mannen är på träning. Jag ska njuta av min ensamhet.